Den 21 november satte PJ Anders Linder en snöboll i rullning på ledarsidan i SvD, då han efterfrågade en fortsättning på det borgerliga uppdraget. Detta har gett upphov till en intensiv debatt på bloggar och olika forum. Här kommer ytterligare en tanke.
Tänk dig att du har beställt ett paket vänsterpolitik och ett paket högerpolitik och väntar på leverans. Först kommer vänsterpolitiken. Det plingar på dörren och ett trevligt bud står utanför med ett ganska stort paket. Paketet innehåller ett litet hav av frigolitbollar och någonting invirat i bubbelplast. Det är boken om vänsterpolitik, en enormt stor och röd bok, vackert illustrerad, och i mjuk pärm. En timme senare kommer den vanliga posten. Det smäller rejält när en smal, hård, och blå bok, inkilad i en kartongbit, innehållandes lika många ord som siffror, flyger in genom brevinkastet och landar på hallgolvet.
Personligen så skulle jag tycka att det vore mer spännande med boken om vänsterpolitik om denna lilla uppdiktade berättelse stämde. Problemet är att verkligheten inte är alltför långt ifrån detta. I och med att högerpolitik ofta har en tydlig avgränsning i vad som är just politik och inte politik kan det tyckas som att ”hjärtat”, eller ”mjuka värden”, inte ges någon plats. Därför tycks också den borgerliga berättelsen vara både tunnare, hjärtlösare, hårdare och mindre solidarisk.
Tyvärr har anledningen till detta tillstånd förklarats dåligt från borgerligt håll. Man har varit dåliga på att poängtera att bara för att man inte tror på politiken som lösningen på allt, så innebär inte det att man inte uppmuntrar gemensamma lösningar, på den arena som kallas för samhället. Man har också varit dåliga på att kommunicera att engagemang, passion, solidaritet, medmänsklighet, värme, har en viktig plats. I samhället. Och att det är därför som detta saknas i den borgerliga politiken.
Jag tror att det är dags att göra solidaritet till allmängods, och att borgerligheten som ett led i detta tydligt behöver slå vakt om det civila samhället. Att säga: politikens förmåga att lösa problem är begränsad, men i samhället är möjligheterna obegränsade.
Lina Hagström 
Den pedagogiska utmaningen får inte underskattas i att framföra ett liberalt budskap.
Ett exempel är dagisbarn som ofta får lära sig att alla ska få lika många bullar, annars är det inte rättvist. Men tänk om Lars varit särskilt duktig på att baka bullar och gör det oftare än de andra? Då är det klart att Lars ska ha fler bullar, något annat vore orättvist. Men barn har svårt att se kopplingen mellan ökat bullbakande och rätt till ökad bullkonsumtion.
Absolut. Spänningen mellan ideologierna är ju i mångt och mycket en kamp om definitioner. Alla politiska läger har ju i princip ett egenupprättat lexikon där begrepp som rättvisa, solidaritet, frihet, etc, tillskrivs olika betydelse. Rättvisa kanske är det mest klassiska exemplet där liberalismen lutar mer åt ”lika villkor”, medan socialismen uttrycker det som ”lika utfall”.
Den pedagogiska utmaningen som borgerligheten har framför sig är förmodligen att återerövra vissa begrepp för att sedan omdefiniera dem och slutligen kommunicera dem. Ett begrepp jag önskar se i borgerlighetens lexikon är solidaritet.
Visst ska barn tidigt få lära sig att det ska ”löna sig att arbeta” men lika viktigt är att de måste få lära sig att den som har mer har ett ansvar för den som har mindre.
Så sant. Samma socialistiska indoktrinering fortsätter sedan genom hela grundskolan. Barnen får lära sig att alla ska ha samma lärartäthet, annars är det inte rättvist. Men tänk om Lars varit särskilt duktig på att lösa sina matteuppgifter? Då är det klart att Lars förtjänar mer lärartid.
Eller om Kalle är oförsiktig på rasten så att han ramlar och slår sig. Då är det naturligtvis inte rättvist om han får komma till hos skolsyster lika snabbt som den som utan eget vållande behöver bli omplåstrad. Men i den svenska skolan lär sig barnen redan från låga åldrar att rättvisa betyder ”lika för alla”.
Mycket träffande beskrivning!
Ett talande exempel på denna hjärtlösa bild av den borgerliga politiken är RFSL:s partiundersökning. (http://www.rfsl.se/?p=324&aid=11849) Resultatet verkar där visa att Alliansens riksdagskandidater är sämst i likabehandlingsavseende, men ser man till de frågor som ställts så handlar de i stor utsträckning om att lagstifta om rättigheter och på andra sätt blanda in politiken i människors familjeliv. Då är det inte konstigt att liberala ledamöter får låga likanehandlingspoäng, det ligger liksom i den borgerliga politiken att begränsa statens inblandning.
Men hur ändrar man på detta? Det civila samhället ska ju stå fritt och inte behöva politisk inblandning..?
Problematiken kanske kan beskrivas genom att ställa lagligt och lämpligt mot varandra. En liberal kan ju ha en uppfattning om att något är olämpligt utan att för den skull vilja lagstifta om det. I Sverige är det dock svårt att uttrycka en åsikt som ”jag tycker detta är dåligt” utan att folk antar att man just vill lagstifta emot det. Vi är så vana vid att förändringar drivs fram just genom politik/statlig inblandning. Så hur förändrar man något utan lagstiftning? En mycket bra fråga. Högern bärs av en tro att politiken har vissa gränser och då kan ju politiken inte heller ha idéer för de områden som ligger utanför. Här finns gott om utrymme för civilsamhället att ta för sig.
Jag håller med om att en mängd begrepp har getts upp till vänstern, helt i onödan.
Vad beträffar ”solidaritet” borde det rent logiskt sett vara en solklar seger för borgerligt tänkande, om man med det menar något som liknar klassisk liberalism.
1) ”Samhället” är inte ett levande väsen. Samhället är summan av vad vi alla gör, tycker och tänker. Att likställa samhället med staten är tydligen en uppfinning av Carl Schmidt, en av nazismens huvudideologer (enligt Hayek, The Road to Serfdom).
Samhället är till större delen ett resultat av självorganisation, såtillvida det inte är en totalitär stat. Hela universum och vårt solsystem är resultat av självorganisation också. Varför det är så svårt att övertyga människor om att vårt samhälle är det är en annan fråga som kräver ett långt svar.
2) Begreppet ”social rättvisa” är tomt, det har ingen mening i ett fritt samhälle. Om samhället är självorganiserat (trots lite dekorativ organisation via staten) kan ingen ställas till svars för vad som händer i samhället så länge lagar, lika för alla, följs. Vi kan dock givetvis gå in och hjälpa de helt oförskyllt som drabbas av diverse motgångar. Här kan man som individ visa solidaritet, hjälpsamhet, generositet.
3) Man kan endast handla moraliskt om man har valmöjligheter. Att staten tar mina pengar och ger dem till någon annan är inte solidaritet. Jag är inte solidarisk, för jag ger inte pengar frivilligt. Farbror staten är inte solidarisk heller för tjänstemannen som ger mina pengar till någon annan ger inte bort sina egna pengar.
Möjligen kan man sägas vara solidarisk om man röstar för att folk med samma ekonomiska villkor som en själv ska beskattas för att skapa ett trygghetssystem. Detta kan tänkas vara borgerlig politik. Men att rösta för att pengar tas från en annan folkstam, ”de rika”, och ges till en själv är inte solidaritet, det är egoism.
Något som slog mig här är att något som borde göras för att reda ut begreppen är att sluta tala om ”solidarisk lönepolitik”, när det i själva verket oftast är ”egoistisk lönepolitik”. Mer till oss, mindre till dem.
Jag har inte tittat på detta på länge, men om saker och ting inte ändrats så drabbar de nivellerade lönenivåerna kvinnoyrken mest. En kvinna som vidareutbildar sig i något steg från vårdbiträde till undersköterska till sjuksköterska till läkare förlorar flera års inkomst, får vissa utgifter för sina studier, får en mycket liten löneförhöjning, högre utgifter pga inkomstprövade daghemsutgifter etc.
Enda skillnaden är i det sista steget där läkare faktiskt har en hyfsad lön. Fast den är dubbelt så hög i Norge, minst, och mycket högre i USA. På läkarsidan finns det en viss grad av konkurrens från arbetsgivarna.
Om ”solidaritet” betyder lika lön till alla, oberoende av arbete (eller numera samma till de som inte arbetar) så är det inte ett begrepp att behålla. Däremot om vi alla ville bli rikare istället skulle nivelleringen av löner upphöra så att priser får styra resursallokeringen.