För hundra år sedan hade en sjuk eller arbetslös person fått lita till familjens omsorg, kyrkans hjälp eller andra frivilliga gåvor. I dag är den sociala omsorgen flyttad från kyrka och familj till staten, och den finansieras genom skatter i stället för frivilliga gåvor. Tanken är att omsorgen inte ska baseras på godtycke eller lyckliga omständigheter, utan att alla ska ha möjlighet att få den hjälp och vård de behöver.
Problemet med verksamheter i statlig regi är att pengarna måste komma någonstans ifrån. Detta löses då med skatter. Men fördelningspolitik har flera inneboende problem. Bland annat att den inte leder fram till den önskvärda, ett mer solidariskt samhälle. Staten blir solidarisk i medborgarnas ställe och de frivilliga drivkrafterna undergrävs.
Nu förespråkar inte jag ett avskaffande av staten, men likväl en begränsning. Jag tror att det civila samhället behöver uppvärderas och att det finns värden som inte går att köpa för offentliga pengar. Solidaritet är ett sådant.
Det finns en stor potential i politik, men det finns också en begränsning. Det finns områden som politiken varken kan eller bör nå. Det spelar ingen roll hur mycket pengar som pumpas in i vissa projekt, de kommer ändå uppvisa knappa resultat. Inte för att satsningen i sig är missriktad, men för att den är obalanserad. Det måste finnas ett motsvarande socialt engagemang. Goda intentioner och statliga pengar räcker inte.
Socialdemokraterna vill använda skattebetalarnas pengar till en massa bra saker, berättar Veronica Palm. Så är det förmodligen. Men Sverige kommer inte bli mer solidariskt för det.
Lina Hagström 